PGC Sanders, Gen 3 - Del 20.
Tristan är verkligen familjens lilla geni och han fortsätter att imponera på sina föräldrar med sina idéer. Han sitter hellre och bläddrar i inlärningsböcker än att leka med leksaker, vilket gör båda hans föräldrar mycket stolta. Toby är väldigt nyfiken på vad denna lilla kille kommer att åstadkomma när han blir större.
De andra barnen beter sig precis som barn brukar göra. Leker med leksaker och tuggar på saker som de inte ska. Dockorna i dockhuset åker ofta in i munnen på Loui. Hans mamma är i alla fall glad att de sitter fast såpass bra att de inte kan ramla av kroppen och fastna i halsen på honom när han inte lyssnar på henne.
Loui tycker även om att gömma sig i leksaklådan och slänga ut leksaker när någon går förbi. Han tror väl att det ska skrämmas lite, men de låtsas mest att han är försvunnen och ropar efter honom iställe. Vilket resulterar i att han oftast skrattar såpass att han nästan kissar i byxorna.
Adrian är Tristans raka motsats och familjens lilla drama-queen, vilket betyder att han kan bli sur av ingen anledning. Han älskar uppmärksamhet och ska gärna ha det ungefär hela tiden om han själv får bestämma. Lyckligvis är hans mamma bara glad över att få spendera tid med sina barn och leker därför mer än gärna med honom.
Toby börjar komma in i papparollen allt mer för var dag som går. Han spenderar betydligt mer av sin lediga tid med familjen nu än vad han gjorde tidigare.
Han ser efter sina barn, precis som en pappa ska göra och kan numera göra saker utan att irritationen över att de faktiskt ÄR barn ska smyga sig på. Givetvis kommer den ibland, men inte alls lika ofta längre.
Loui är verkligen pappas lilla pojke. Han trivs bra i pappas famn och Toby verkar inte ha någonting emot att spendera tid med sin mini-me heller.
Vad jag är mest imponerad över är att Toby ofta plockar upp Loui frivilligt och leker med honom. Undra om han känner på sig att det är något speciellt med just denna lilla pojke?