PGC Sanders, Gen 2 - Del 32.
Morgonen därpå vaknar de tidigt båda två och när Emily frågar vad de ska hitta på under dagen så säger Edward att det är en överraskning. Han ber henne att sätta på sig någonting enkelt, men fint. Hon tittar frågande på honom, men gör som han säger.
En liten stund senare har han tagit med henne till ett mysigt litet kafé mitt i centrum. Han säger åt henne att vänta utanför medan han går in och beställer mat. Hon är tacksam över att slippa laga maten själv och väntar på en av stolarna strax utanför dörren.
Han köper med sig en varsin macka åt båda två och sedan någon god fransk dessert. Emily mumsar i sig alltihop och glömmer helt bort att fråga vad det ens är för någonting. Dock spelar det ingen roll, för Edward verkar veta exakt vad Emily tycker om för någonting.
Efter maten får Emily för sig att försöka fånga en fjäril. Vilket är någonting som hon inte gjort sedan hon var barn. Hon har nästan glömt hur skönt det är att vara ensam med Edward. Hon må älska alla sina barn, men lugnet som hon känner just nu är någonting som hon inte känt på väldigt länge. Lugnet ger henne även en stor chans att lyckas fånga en fjäril, vilket hon gör! Edward flinar bara åt henne, men stannar en bit ifrån så att han inte fjärilen flyger iväg igen.
Efteråt tar han henne i armarna och säger att han fortfarande har mycket planerat inför eftermiddagen. Emily kan knappt bärga sig och kramar om honom, länge. Hon har saknat egentiden mer än hon någonsin kunnat föreställa sig och planerar att njuta av varje sekund hon har kvar med Edward.
Dagens timmar flyter på snabbare än de önskat och eftermiddagsljuset börjar snart lägga sig som en dimma över staden. Edward tar med sig Emily upp på en kulle för att kunna titta på staden med helt andra ögon. Allting ser så litet och mysigt ut här uppifrån och Emily önskar att hon kunde frysa tiden en stund.
De står länge och bara tittar på varandra, men varken Edward eller Emily kan hålla fingrarna borta ifrån den andra och de står en bra stund ihopslingrade som att de suttit fast i varandra. Emily är otroligt tacksam över denna resa och hoppas att de snart kommer att kunna göra någonting liknande igen.
Solen börjar sakta men säkert gå ned bakom bergen, men Emily märker knappt av det. Det enda som hon ser just nu är Edward. Hon är så otroligt glad att han ville ge henne en ny chans den där dagen när de bara var tonåringar. Deras liv har förändrats något enormt sedan de träffades och han dessutom var tillsammans med Emilys gamla vän Kristin. Dock finns det ingen annan än Emily för honom i dagsläget, hans förra liv är så gott som bortglömt när han är med henne.
När natthimlens miljontals stjärnor står högt ovanför sätter de sig ned för att bara njuta av tystnaden som lagt sig över staden. Invånarna verkar ha lagt sig tidigt, men Emily och Edward kommer antagligen att stanna ute så länge de bara kan och orkar. Just det här ögonblicket är något som de båda kommer att minnas väldigt länge. Just nu existerar bara de två och ingenting annat.
När de väl är tillbaka på hotellrummet somnar Edward ganska på en gång. Emily däremot hinner inte ens klä av sig innan hon lägger ned huvudet på kudden och somnar. Detta har varit en underbar och minnesvärd dag för de båda.